Noter til 'Sverigesårene'
kompileret af Göran Ribe


Funnyworld, utgiven av Michael Barrier, var en utmärkt amerikansk tidskrift om animerad film och serier, som utkom 1970-81. Där trycktes bland annat Barriers stora index över Carl Barks serier, som sedan ingick i hans bok ”Carl Barks and the Art of the Comic Book” (1982).

Jon Gisle skrev boken ”Donaldismen” (med undertiteln ”En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden”), utgiven på norska 1973, översatt till svenska 1976 av Göran Ribe (”Ankismen”) och till danska 1979 av Freddy Milton (”Andelogien”).

Rolf Gohs skrev och tecknade ”Mystiska 2:an”, en spänningsserie i realistisk svensk miljö, präglad av ett samhällskritiskt, socialt engagemang. Serien hade 1970-73 en egen serietidning och gick sedan under 70-talet med ojämna mellanrum i bl.a. Fantomen. 1973-75 publicerades den som dagsstrippserie i Expressen, huvudsakligen med omredigerade avsnitt från serietidningarna. Av de fyra nytecknade album av serien som gavs ut under årens lopp var det första ”Dockan som inte kunde sova” från Coeckelberghs förlag 1974.

Jymy var en finsk serietidning som innehöll undergroundserier av tecknare som Robert Crumb, Jay Lynch och Evert Geradts. Tidningen fanns 1973-75, redigerad av Pekka Gronow. Planerna på en svensk upplaga av tidningen blev aldrig verklighet, och det skulle dröja till 80-talet innan någon större mängd undergroundserier publicerades på svenska.

Magnus Knutsson, serieförfattare samt serie- och barnbokskritiker, var Seriefrämjandets informationssekreterare 1974-76 och ordförande 1976-85. Han var föreningens viktigaste debattör och ledde mycket aktivt Seriefrämjandets lobbyarbete gentemot myndigheter, organisationer och förlag, vilket bland annat resulterade i kulturstödet till serier. Det var även han som ledde arbetet med serietidningsprojekt som svenska Jymy och Särförlagets Gnuff.

Kulturstödet till serier: År 1975 inrättades ett statligt stöd till litteratur i Sverige, administrerat av Statens Kulturråd. Det omnämndes uttryckligen att även serier av god kvalitet skulle kunna få stöd, visserligen inom ramen för stödet åt barn- och ungdomslitteratur, men ändå. 1976 var det första året som stödet delades ut.

Janne Lundström, serieförfattare och en av stöttepelarna i Seriefrämjandets styrelse under 70-talet, var redaktör för tidningen Agent X9 och fyllde den med några av de bästa amerikanska och engelska spänningsserierna, vilket med tiden gjorde den till en av Sveriges bäst säljande serietidningar. Janne vann 1976 Rabén & Sjögrens seriepristävling med den historiska äventyrsserien ”Johan Vilde”, tecknad av Jaime Vallvé. Han lämnade dock serierna några år senare och blev författare av prosaböcker för barn och ungdom, särskilt böcker med motiv från Afrika (ett intresse som inte saknade samband med att han på 70-talet skrev manus för den svenska produktionen av ”Fantomen”).

Menomonee Falls Gazette: Amerikansk fantidning i tabloidformat som 1972-78 utkom varje vecka och tryckte veckans strippar av en lång rad av de bästa amerikanska och brittiska spänningsserierna för dagspress. Hög reprokvalitet och bra papper gjorde god rättvisa åt serierna.

Lasse Mortimer, redaktör på Semic vid 70-talets mitt, blev redan på 70-talet serieskapare på heltid, först med barnserietidningarna Bobo och Gnuttarna, sedan (från 1991) med den populära dagspresserien Hälge, en skämtserie om en älg.

Oberon var under 70-talet namnet på ett nederländskt serieförlag (dotterbolag till förlaget VNU, Verenigde Nederlandse Uitgeverijen) som bland annat gav ut tidningarna Donald Duck och Pep. Den senare publicerade humor- och spänningsserier av nederländska tecknare såväl som franska serier som ”Asterix” och ”Lucky Luke”. 1975 slogs Pep ihop med tidningen Sjors och blev Eppo.

Rabén & Sjögrens serietävling: Under första hälften av 70-talet förekom i Sverige en debatt om dåliga serier, och flera avdelningar av den kooperativa butikskedjan Konsum rensade ut vissa serietidningar ur sitt sortiment. Seriefrämjandet försökte påverka Konsums moderförbund KF till en mer konstruktiv attityd till serierna, och även KF-medlemmarna uttalade sig för att man skulle ta fram goda alternativ till de dåliga serierna. Därför utlyste KF:s bokförlag Rabén & Sjögren (som var känt för sin högklassiga barnboksutgivning) i februari 1975 en tävling om att skapa en ny albumserie som skulle kunna ges ut i flera album. Tävlingen vanns av Janne Lundström och Jaime Vallvé med ”Johan Vilde”.

Horst Schröder var tysk invandrare i Sverige som vid mitten av 70-talet gjorde entré i den svenska seriefanvärlden, inte minst som vänsterinriktad debattör. Han var under en period vid denna tid frilansredaktör för tyska Melzer Verlag, som gav ut samlingsvolymer med Disneyserier av Gottfredson och Barks. Horst ägnade sig också åt identifikation av Disneyserietecknare, som så småningom låg till grund för ett tecknarindex i Carl Barks & Co. nr 9. Senare skulle han skriva ett par böcker om serier (vilka gavs ut på svenska, danska och tyska) samt 1984 starta serieförlaget Epix, som under en följd av år lanserade den internationella vuxenserien i alla dess genrer i Sverige.

Schtroumpf – Les Cahiers de la bande dessinée: Frankrikes bästa serietidskrift på 70-talet, utgiven av Jacques Glénat. Varje nummer ägnades helt åt en viss serieskapare med intervju, artiklar och index.

Seriefrämjandet hade grundats 1968 på initiativ av Janne Lundström och Henri Holmgren för att vara en samlingspunkt för serieintresserade och arbeta för ett bättre anseende för seriemediet och en bättre seriemarknad i Sverige. Föreningen hade i mitten av 70-talet 700-800 medlemmar. Seriefrämjandet gav ut tidskriften Thud, som 1977 bytte namn till Bild & Bubbla och fortfarande utkommer.

Serieguide: Ett svenskt fanzin som i första hand inriktade sig på nyheter och debatt, startat 1970 av Valter Bengtsson. 1975 tog Rolf Lindby (som även var sekreterare i Seriefrämjandet) över som redaktör och gav ut tidningen till 1980. Det var en mycket vital tidskrift där många av Sveriges seriespecialister och serieintresserade medverkade.

Särförlaget var ett litet nystartat förlag för skolböcker och andra läromedel, som Seriefrämjandet kom i kontakt med 1975. Föreningen fick hyra ett expeditionsrum i Särförlagets lokaler i ett litet gårdshus vid Västmannagatan i Stockholm, där man också kunde hålla styrelsemöten och liknande. Förlagschefen Börje Dahl blev intresserad av att starta en svensk kvalitetsserietidning för barn, och engagerade Seriefrämjandet som konsult för att utarbeta ett förslag. Det var naturligtvis ett allför kostsamt projekt för ett litet förlag och förutsatte därför ett stöd från staten för att kunna bli verklighet. Eftersom litteraturstödet vid denna tid var helt nytt, hoppades man att det skulle kunna ges även till en tidning. Men trots att planerna utvecklades långt och flera professionella serieskapare gjorde provavsnitt till tidningen, ville staten till sist inte ge något bidrag, och tidningen Gnuff, som den skulle hetat, kom aldrig i produktion.

Alf Thorsjö, vid denna tid ateljétecknare på Semic, gick sedan vidare till att bli serietidningsredaktör och blev legendarisk som hängiven redaktör för tidningen Knasen, där han bland annat arbetade med en nära relation till Mort Walker och hans team och upprepade gånger tryckte strippar som Walkergänget gjort för sitt eget nöjes skull, och som inte publicerades någon annanstans.

Trinca: Spansk spänningsserietidning, 1970-73. Den blev känd bland seriefans även utanför Spanien eftersom den tryckte serier av några av den tidens mest ansedda spanska tecknare, som Victor de la Fuente, Antonio Hernandez Palacios och Esteban Maroto.